Uppsats om återvinning blev bästa examensarbete

Shimanto Goswami och Sean Meyer har i sin masteruppsats studerat den traditionella återvinningen i Bangladesh av textilier, främst kasserade kläder, från stora delar av Europa. Juryn skriver att ämnet vid första anblick kan uppfattas som enkelt men att författarna har visat att det är "ett komplext, globalt system..".

Uppsatsen skrevs vid SUPD-programmet (Hållbar samhällsplanering och stadsutformning) vid Arkitekturskolan, KTH, och handledare var Alejandra Navarrette Llopis.

Juryns motivering:

”Shimanto Goswami & Sean Meyer har med sin masteruppsats lyft och problematiserat en fråga som i först uppfattas som en tämligen enkel, lokal angelägenhet, men som i själva verket utgör en viktig del i ett komplext, globalt system som tar plats i urbana miljöer. Författarna har valt att studera den traditionella återvinningen i Bangladesh av textilier, främst kasserade kläder, från stora delar av Europa. Hur kan denna verksamhet med dagens förväntningar och krav på återbruk utvecklas vidare? och Hur kan detta ske med förhållandevis små insatser genom fysiska tillägg i befintlig miljö där näringen utvecklats under lång tid, så att den inte konkurreras ut av storskaligare och ur ett hållbarhetsperspektiv sannolikt betydligt sämre lösningar?

Orten som författarna undersökt heter Shaoil Baxar där man utöver återvinningsprocessen tagit fasta på platsens kompetens, tradition och kulturvärden. På ett övertygande sätt visar Goswami & Meyer hur ett tämligen lågintensivt stadsbyggande med betoning på bebyggelsens relationer och samband snarare än utmärkande byggnader är av avgörande betydelse för att styra en nödvändig modernisering, effektivisering och transformation av textilproduktion så att den kan ta avstamp i lokalt kunnande och hantverk. Och – inte minst viktigt – hur detta bidrar till att de sociala nätverken, kompetensen och samhörigheten kan stärkas och ’återanvändas’ i en delvis ny skepnad.

Författarna har i detta konkreta stadsbyggande visat prov på ett tydligt systemtänkande och förståelse för flöden och kedjor av sammanlänkande processer och hur detta är centralt inte bara i täta bebyggelsemiljöer utan även på denna mindre ort. Detta innebär att arbetet blir ett exempel på en generell kunskap som kan översättas till andra platser/kontexter, men även till andra frågor och teman. Därmed hanterar uppsatsen också väsentliga ekonomiska aspekter av hållbarhet och resurseffektivitet genom att visa på hur mer traditionellt och småskaligt återbruk med relativt ringa insatser kan bli konkurrenskraftiga alternativ till dagens dominerande, storskaliga lösningsidiom.

Uppsatsen genomsyras av pedagogisk kvalitet, där illustrationerna spelar en central roll som kunskapsbärare och förtydligar och fördjupar framställningen. En stor fördel är att man i fråga om de fysiska tilläggen i stadsväven arbetat på en förhållandevis schematisk nivå, det vill säga koncentrerat sig på att lösa stadsbyggnadsproblem som skapar goda förutsättningar för senare utformning av enskilda byggnader. I så motto är Goswamis & Meyers uppsats också ett utmärkt exempel på tillämpad stadsbyggnad.”